I natt har mina tankar gått runt värre än på ett bra tag.

Dels har jag funderat på hur orättvist livet kan vara. Varför förlorar man dem man håller som kärast och dem som dem som har det tvärt om med får man "behålla"? Är det för att dem är för bra för att vara kvar här på jorden eller vad? Kan fortfarande inte förstå vad som har hänt.

Har tänkt otroligt mycket mina egna närmaste och jag kan inte för min värld förstå deras smärta när dom förlorade sin far. Jag vet med mig att jag skulle inte vara stark om det skulle hända mig. Icke. Jag är en svag personlighet och när jag förlorar någon jag älskar så blir ja helt inlåst i mig själv.

Men familjen vet att jag ställer upp och lånar ut min axel, tårkar detas tårar, skratta med dom när dom tänker På de lyckliga och roliga stunderna, hjälpa till hemma, ja alltihop. Enbart för att underlätta deras vardag lite grann ialla fall. Ingen kan ta sorgen ifrån dem, men att hjälpta till kan göra det lite lättare om det så bara är för stunden.

Ni läste säkert om denna olyckan i tidningen om inte på nätet. Fruktansvärt är alltihop, tänkte att jag skulle åka och se om dom gjort något av en minnesplats där olyckan inträffade, och iså fall ska jag lägga några rosor där och ha en tyst minut för Stefan! Världen har förlorat en enastående själ och fantastisk person med ett stort hjärta.

Vila i frid och vaka över dina kära!