Idag har det inte vart min dag alls.
Har mått uruselt psykist. Har knappt haft lust att gå ur sängen, men halv 8 gick jag upp ialla fall för min älsakde dotters skull. Jag vet inte egentligen vart det kommer ifrån men har en aning om att det är allt som hänt nu det sista både med det ena och det andra, (vad tänker jag inte gå in på här, vill ni veta så fråga mig privat istället) och ja, det har väl blivit för mycket att tackla helt enkelt.

Sen att det är lite som det är i hemmet spelar väl en stor roll det med. Har fått så många oinbjudna och jobbiga tankar och jag vill ventilera mig med någon som verkligen förstår mig och inte försöker övertala mig att göra både de och det andra, utan bara låta mig prata, få gråta om jag behöver det. Någon som bara lyssnar och trötstar för en stund. Någon som känner mig för vem jag är.

Ibland undrar jag om det finns något slut på allt, allt jobbigt och det som man kämpar med att göra sig av med, men som blir kvar trots alla försök att få bort det.
Exempelvis, känslan av att känna sig värdelös, hopplös och hatad. Det är bara några av känslorna som jag känner just idag. Imorgon kanske jag känner helt tvärt om, men jag vet att de där andra känslorna jag känner idag kommer att komma tillbaka en annan dag även om allt känns bra imorgon.

Varför ska jag alltid behöva förlåta alla som sårat mig och de som sårar mig just nu? Det är ju mycket det som gör att jag mår som jag mår, jag förlåter och dom gör om de, sårar mig igen.

Jag vet inte vad jag ska göra, eller ta mig till..
Bara göra det som är fel och låtsas som om allt är bra eller göra det rätta och må lite värre för en stund  för att må bra länge. Vill så gärna att allt ska vara bra *B* men frågan är om det kommer bli det...