Var ute med Nikita för ca 2 timmarsen och kände då att jag inte orkar mer.
Jag ringde till Daniel (som vanligt kunde han inte prata men tvingade honom) och bara storgrät i telefonen. Han frågade vad det var och jag sa att jag klarar och orkar inte mer nu. Jag kan ju inte ens ta han om Nikita längre. Jag kan ju inte gå ut med henne för att det gör så j-vla ont.
Som vanligt fick jag höra att han inte kan göra något åt det. Jo han kan ta med sig henne i lastbilen. Men nu när hon löper vill han väl inte det.
Asså det har gått så långt att jag kan inte ens tvätta eller städa längre.
Sen så säger han att jag måste prata med BM om detta på Måndag, och det är ju nått jag kommer göra. Men vad kan dom göra, vad kommer dom göra?? Jo, ingenting. Hon kommer säga till mig att gå hem, vila och bara ta det lugnt och att Daniel får ta över hemma. (Vilket inte han kommer gå med på, + att det går inte han måste jobba) Då tyckte han att dom borde ge mig något smärtstillande. Men jag vill inte ha något smärtstillande. Jag vill ha min bebis, men den verkar inte vilja komma.

Jag gör inget annat än att gråter längre. Jag vill bara att detta ska vara över. Jag känner mig inte ens glad över graviditeten längre. Jag känner mig bara deppig, nere och vill bara bli av med allt. 
Jag vet itne vad jag ska ta mig till, känner mig som världens sämsta flickvänn/sambo/hundägare och blivande mamma. Det är inte meningen att jag ska känna mig så misslyckad och inte duger. Men det är inte lätt när man bara får höra att jag inte diskat eller tvättat. Men min underbara mamma kanske ska komma hit några dagar och hjälpa mig. Hon vet ju hur det ligger till, och jag ber inte om hjälp, folk får erbjuda sig. Vill inte verka desperat fast att jag egentligen är det.