Today is the big day!

Ja, då var lill*n beräknad idag, men ingen bebis här inte.
Men imorse hade jag en olustig känsla i kroppen och magen, vet inte hur jag ska beskriva, men de var lite som kramper och ångest. Helt utan anledning blev jag arg för att Daniel skulle åka till jobbet, jag ville verkligen inte att han skulle åka. Jag ville ha han hemma hos mig. Men att jag blev arg måste vara att jag är nervös och orolig för hur allt kommer starta, när de kommmer starta och allt sånt där.
Imorse var jag till och med rädd. Rädd för allt, jag har aldrig förut vart rädd när jag tänkt på förlossningen men just idag blev jag livrädd och därav arg för att Daniel åkte till jobbet, men de gick över i tårar.
Som ni kanske märker känner jag mig lite splittrad och inte riktigt vet hur jag ska hantera att det kan hända vilken dag som helst, vilken timme som helst eller vilken minut som helst.

Kan ju undra om det normalt att känna såhär, och de förvånar mig inte om det är. Det är ju en helt ny upplevelse, en ny liten människa ska komma till världen. Varken jag eller Daniel vet vem denna lilla person är, hur det kommer att bli och att vara rädd är kanske inte de ovanligaste. Sen att tankarna snurrar såhär när man är så nära och dessutom känner att inget är på G. Inga känningar idag heller. Jag kan vissa gånger fundera på om det är mig det är fel på, men det är nog fler som inte känner något innan de är dax. Så jag är ju defenitivt inte ensam. Men att få prata av sig kan vara guld värt. Men att kunna ventilera sig här, det gör mycket det med, även om jag kanske inte får så mycket kommentarer om det jag skriver så är jag nöjd att jag skrivit ner mina tankar och kanske någon liknande själ hittar hit och känner likadant, och ser att den personen är inte ensam om att känna sig på det sättet.

Jag har ju skrivit att jag blev arg på Daniel för att han åkte till jobbet, då tror nu säkert vi började morgonen med att vara arga på varann, men så är det inte. Jag blev arg inombords. Han vet inte att jag blev det, det var mest en känsla som jag kände att de är ingen ide att säga något. Så vi har inte bråkat. Det är bara jag som är lite löjlig, och mycket mina hormoner som spelar mig ett spratt skulle jag tro. Många känslor är det och jag vet inte hur jag ska tackla allt. Men en lösning komemr jag nog allt på eller så får jag helt enkelt prata med Daniel om det sen när han kommer hem, är nog viktigt för honom att veta hur jag känner med.

// Kim