Idag ska jag försöka mig på en promenad. Och trotsa smärtan. Nu SKA ungen ut, till och med Daniel säger att den inte får vara kvar där inne längre. Daniels kompis ringde igår och berätta att han blivit pappa till en liten kille i Onsdags fast dom inte var beräknade förren den 21Maj. Så vissa har tur, och jag kan inte riktigt läsa Daniel i det sammanhanget men jag hörde på honom att han blev ju glad för sin kompis skull, men hörde även lite besvikenhet i hans röst. Det är ju självklart att han med vill ha våran bebis här med.

Han säger till bebis varje kväll "-Nu ser du till att komma ut!!" Men igår kväll uttvecklade han den där meningen "-Nu ser du till att komma ut, vi ska inte vara sist. Förstår du det? Sen vill inte pappa gå till Barnmorskan på Måndag." Jag kan inte uttrycka mig i ord om hur underbar han är. Sen låg han och funderade på ett annat "problem". Han titta på mig och frågade om vi hade en resesäng och det har vi ju, fast att den inte är hämtad än. Då pustade han ut och sa tur de, för jag vill inte ha den som mamma och pappa hade till oss när vi va små, ful och hemsk är inte snällt nog att säga om den, för den är anskrämlig. Så förklarade han och jag kunde inte låta bli att skratta och så fråga jag om de va tacka gud att blocket finns. Då skratta han med och sa ja de är väl tur de. För den är hemsk, och de är precis som om att bära runt på ett tält innan man fått ihop den.

Igår blev jag riktigt ledsen, jag vet inte varför, men antar att min längtan efter bebis är så stor att jag inte vet hur jag ska hantera allt. Man går liksom bara och väntar och väntar men inget händer. Så igår mellan tårarna så sa jag att jag längtar efter att ha ot. JAG VILL HA ONT! Han titta bara på mig och skakade på huvudet. Han tyckte nog jag var knäpp. Men längtar man efter något och vill ha det så gärna så vill man lida för att få de, ialla fall nu:)

// Kim