Nu känns det i hela kroppen att förlossningen snart är väntande runt hörnet. Men ingen ide att bli orolig, nervös eller skraj. Det är så många som är det åt mig så jag känner att jag inte behöver vara det.
Min stackars lillebror tyckte så synd om mig igår när jag var tvungen att stanna för att låta sammadragningen släppa så jag kunde fortsätta gå. Han trodde bebisen var på väg stackarn och jag såg hur vit han blev i ansiktet när jag gjorde mina miner. Haha, han e så överbeskyddande trots sina 12 år. Han skyddar de han älskar.

Lite lustigt är det änå att vänner och familj är nervösa för vad jag ska gå igenom, men inte jag själv. Men det kommer nog när de väl satt igång. Jag satt och tänkte på igår att man sitter ju och fantiserar ihop hur bebis kommer se ut, men jag kan inte sätta ihop en fantasi bild i huvudet. Men är såå nyfiken på hur h*n ser ut. Det är visserligen inte många veckor kvar nu men dom kan väl få gå super fort. Bara susa förbi som vinden en sommar dag. Tänka sig att om 7-11 veckor så är jag en mamma och Daniel pappa. Det är nästan lite lite skrämmande att tänka på det på det sättet.

En sak som jag har funderat på är att Daniel är inte så mycket för att köpa saker eller kläder till den lill*, kan det vara så att han är rädd för att det ska hända bebis något? Han vill liksom inte ens titta på bebiskläder eller liknande saker som man "måste ha". Jag vill ju ha med honom när jag gör sånt, men han vill inte vara med. Det är tråkigt. För det är ju ändå något som betyder för mig att ha med honom och vilja veta vad han tycker. Men jag får fixa allt själv. Som det här med spjälsängen jag tog upp det igår, så frågade han varför jag ville sätta ihop den. Så sa jag ju det att det är en grejj som för mig kanske är viktig. Ska tvätta täcken och filtar som jag redan har här någon dag. Det har ju legat i lådor och ska in i skåpet. Men känner att det fortfarande är mycket som fattas. Men det tar vi snart igen. Den 20 Mars närmare bestämt:)

// Kim