Nu kommer jag säga något som sagt tusen gånger tidigare.
Jag vill inte vara gravid längre. Jag vill inte!! Jag vill att bebis ska va på utsidan och sprattla och jag vill kunna ge över en timme eller 2 till Daniel så jag kan få sova lite. Och ha kvar orken. Just nu orkar jag ingenting. Bara att laga mat gör mig trött. Och ryggen tar död på mig mig. Jag kan inte diska utan att jag gråter. Och ingen av övnignarna funkar mot foglossningen heller.
Vaderna krampar så fort jag strecker på mig, är så less på allt just nu. Fast jag får ju något fint utan detta. Nått jag kommer älska för resten av mitt liv, en kärlek som ingen kan ta i från mig eller kärlek som inte minskar. Utan kärlek som bara växer sig större för varje dag som går.

Tänk va lustigt det är ändå. Här kämpar man för att bli gravid och blir så ledsna för att man får ett minus på graviditetstestet gång efter gång. Och nu när man sitter här och väntar på livets gåva vill man bara få det överstökat och inte vill vara med längre.
För ska jag vara ärlig så att vara gravid var inte vad jag hade förväntat mig. Innan jag blev gravid visste jag inte vad foglossning var och att det kunde göra så ont. Eller att jag skulle bli så begränsad. När man tänkte på hur det skulle vara att va gravid tänkte man bara på den mysiga magen och de mysiga sparkarna som identifierar livet i magen. Men i själva verket så vill man vissa gånger att det ska sluta sparka, eller att man ska ha ork igen.
Men trots att det känns jobbigt så älskar jag det lilla livet i min mage, och för mig är det ett mirakel så jag står ut de sista 2 månaderna för kärlekens skull.♥

// Kim