Är nu uppe i Uddevalla. Ligger i sängen och kan inte sova. Varför är det alltid på detta viset när Daniel inte är med? De är lite jobbigt. Men en liten del av honom är alltid med. I mitt hjärta och brevid mig i sängen. Våran Roxanna. Eftersom jag inte kan sova så far tankarna i huvudet på mig. Kan inte fatta att jag blivit mamma. Men de går upp för mig mer och mer varje dag och jag intog min roll redan när hon låg på mitt bröst, blodig kladdig, liten och underbar. Och att bli mamma var och är det bästa som hänt mig i hela mitt liv. Det har verkligen gett mitt liv en nystart och en anledning att kämpa för saker och ting. Sen finns ju Daniel med. Och även han har gett mig saker. Han gav mig hopp om en ljus framtid och kärlek som ingen annan kunnat eller vågat ge. Jag älskar min lilla Men underbara familj. Mer än något annat och jag skulle offra mitt liv i utbyte mot att dom har de bra. Men ingen kan ta den i från mig. De är nått som är säkert.