Tänker tillbaka såhär i efterhand på graviditeten. Och visst det var inte lätt, första delen var man superdupertrött, mådde illa, sprang på toa hela tiden. Var bara tvungen att ha just den godisen, glassen eller liknande. Andra delen drabbades jag av foglossning som hette duga, och till på köpet höll i sig hela graviditeten. Försvann ett par veckor, ca mellan v, 35 och 37.. Inte lång tid, men tillräckligt lång för att ja skulle njuta av att inte känna ett skit av den. Men då vecka 35 drabbas jag av förvärkar. Jajjamensan här har vi inte haft en lugn stund.
Smärta är vad jag kan beskriva det med.

Men samtidigt så i det stora hela så älskade jag att vara gravid. Att få känna det lilla livet röra på sig dag som natt. Eller när man känner första sparken. Ultraljudet, när man ser de lilla livet sprattla omkring där inne och det lilla pickande hjärtat. Ja, heeelt underbart. En magisk känsla är vad det var.. Och jag saknar min stora underbara mage nått så otroligt, men det mest otroliga var barnet i den stora magen som jag nu har här hos mig.

Visst att man kan få både de ena och det andra under en graviditet så som illamående, foglossning, förvärkar, bristningar och allt det där andra. Ja, det är det värt, så in i helvete (ursäkta mitt språk). Jag kan idag se på mina bristningar som ännu inte bleknat (som jag kommer få ha kvar alltid) och kan inte säga att ja tycker om dom, men det är ett litet pris jag har betalat och gjorde mer än gärna för det underbara som jag kallar min dotter.

Eller allt det där man inte visste om EFTER förlossningen; att det sved när man kissa, att livmodern drar ihop sig mer och mer för varje gång man ammar och att det gör ont när den drar ihop sig, att man har skitsvårt att hålla tät, och alla de där knipövningarna som man gör utan att veta om man gör rätt, eller det lösa skinnet på magen, hur mjölken sippra konstant hela tiden efter att den runnit till. Ja allt är det värt för det mirakel som kommer till världen.

Längtar redan efter en andra graviditet MEN det får dröjja, min kropp är inte redo för en ny graviditet och defenitivt inte jag. Bara den stora upplevelsen som förlossningen, visst det var ren och ljuv smärta, men det var så vacket, nu när man tänker på den så kan jag inte låta bli att fälla en tår, för förlossningen var ajaj men vacker. Och nått jag väldigt gärna gör om. Med glädje. Visst folk får tycka jag är knäpp och dum i huvudet som som vill ha ont och föda barn. Men det är bara en kort stund man har ont jämnfört med vad man får i utbyte som sen finns där hela livet.

Jag mår så bra av att tänka på min dotter, och vad jag gått igenom för att få henne. Och alla ni som tycker att det är hemskt att vara gravida och blir "tjocka" och att det skrämmer er att man får bristningar elle dyligt. Ni missar en lycka och kärlek som ingen kan ta ifrån er. Och det finns ingen som kan rubba kärlen mellan mamma/pappa och barn. Aldrig.