Rensade för en stund sen ut alla strl 50 kläder i Roxannas garderob. Och när jag nästan var klar så hittade jag den pjamasen hon fick på sig på förlossningen där efter att hon mätts och blivit vägd. Och när jag höll i den lilla pjamasen så började jag gråta. Det gjorde så ont att behöva plocka undan hennes första kläder och speciellt denna pjamasen. Det fick mig att nästan önska att hon kunde bli sådär liten som hon var då. Ville bara få gå tillbaka till den tiden då vi precis kommit upp på BB.

Så nu sitter jag och funderar, kommer jag klara av att hon blir stor? Hur kommer jag att hantera det när hon blir gammal nog att göra saker på egen hand eller den dagen som hon kommer hem och säger att hon har sin första pojkvänn. Det är ingen lång tid som hon är såhär liten och den går alldeles för fort och jag vill att tiden ska stanna eller vridas tillbaka så jag får leva om samma dag som hon föddes och sen fram till idag. Min älskade lilla flicka. Hur gammal hon än är eller hur stor hon än kommer bli, så kommer hon alltid vara mammas lilla flicka.