Varför känner jag att vissa dagar är bokstavligen LIVRÄDD för förlossningen och smärtan man kommer uppleva.
Samtdigt som andra dagar ser jag förlossnignen som en positiv grejj. Bara längtar som den tills alltihop sätts igång och man inser att snart(snart och snart, jag kan ju inte veta hur lång tid det tar) får vi träffa den lilla nya familje medlemmen och se vem h*n är.

Låg och tänkte på det igår, hade 2 jobbiga och smärtsamma sammandragningar igår kväll, så sa jag till Daniel att jag vill inte föda längre. Jag ger över den uppgiften till någon annan. Så säger han "-Nejdå älskling du kommer klara det." Så kan jag inte säga annat att "-Hur ska jag klara det, jag som inte klarar så mycket annat?" (En pik till Daniel som brukar säga att jag inte kan nånting;))
Men jag muntra upp mig själv med att "-Äh, kvinnokroppen är gjord för att föda barn." Haha, kan inte låta bli att skratta åt mig själv när man tänker så..