När jag sitter här i min ensamhet så är finns det en tanke som kommer upp ganska ofta.
Jag tror inte jag riktigt tagit in att jag om ca 3 månader är mamma. Fast att jag känner sparkar, och sett det lilla livet på UL så är det något som inte klickar!

Känner mig rätt kass som inte ens kan ta till mig det lilla livet redan nu i magen?! Vad är det för fel på mig.
Magen växer, sparkarna blir fler och hårdare. Eller är jag bara rädd för vad som kommer komma?
Jag vet inte själv. Jag är väldigt ledsen över att jag inte kan ta till mig att jag faktiskt är gravid och ska ha barn. Det känns så overkligt, kanske bara det som gör att jag inte riktigt kan ta in allt.

Daniel har förståt att jag är gravid, och att vi ska ha en liten snart, trots att han inte ens känner sparkarna:S Han känner och känner men känner dom inte, ändå sparkas det rakt i handen på honom. Han ser utanpå magen men känner inte!?
Han säger att jag bara är löjlig och visst fattar att jag är gravid. När han säger så blir jag ju så klart ledsen och vill att han ska förstå mig. Men han gör inte det. Jag läser om allt som händer i magen för varje vecka. Men han har inte ens öppnat en bok, eller kollor sidor på nätet. Han frågar mig och tror att jag ska veta allt. Önskar att han kunde visa lite mer angagemang. Eller är jag orättvis då? Han följer med mig till MVC. Men sen då?

Det är ju han som ska fatta först nu att det är barn på väg. Inte jag. Kommer nog fatta det samma dag som förlossningen sätter igång eller först när det lilla livet ligger på min mage alldeles kladdig och helt undertbart vacker. Samtidigt i all denna röriga känsla så längtar jag. Vill bara att tiden ska gå fort fort fort. Jag vill inte vänta längre. Jag vill veta vem det är som gömmer sig där inne. Om det är en HAN eller om det är en HON.
Det är mycket jag vill se och veta. Trots denna känsla.

Mycket delade känslor..