Nu kan jag själv ärligt fråga mig själv "-Va fan gör jag uppe nu?" Men egentligen skulle inte det spela någon roll vad jag svarar. För jag skulle kunna gått upp redan 01.45 i natt. Daniel väckte mig och fråga om jag inte hade en egen sida att ligga på. Jag svara lite halvt sovande att jo men den har tagits över av våran hund.
Så jag har vart vaken sen 01.45 i natt. Men vid kvart i 6 somnade jag om igen, men en kvart senare börjar dörrar smälla och det bankar på undervåningen. Och jag som är så lätt irriterad när jag inte fått sova blir ju självklart ritkgit förbannad och tror jag ska gå i taket. Tacka för att det slutade vid halv 7. Bara en halvtimme senare så ringer Daniels förbannade väckar klocka, då trodde jag bokstavligen att jag skulle explodera och slå sönder maskinen. Blev så arg. Och sa sen när han hade vaknat till liv "-Det var då fan att man inte ska få sova i detta jävla huset."
Jo, anledningen till att jag inte har kunnat sova i natt är för att Nikita har skällt, morrat och gnytt. Hon har ju så klart hört Tuffa, Cicci`s hund. Jag trodde jag skulle avliva hunden efter 3 timmar. Fattar inte att hon bara orkar jobba sig på det förbannade sättet. (nikita asså) Men hade inte Daniel väckt mig den där gången 01.45 så hade jag nog inte ens vaknat av att Nikita har hållt på. Jag hade stor lust att släånga ut hunden så hon kunde sova ute i kylan. Mer va hon inte värd i mina ögon i natt. Fy fan säger jag bara. Inte en natt till. Då vet jag inte vad jag gör.

Över till det jag egentligen skulle skriva om.. Lite mer glädjande kan jag lova att det är..
Varken jag eller Daniel hade planer på att ställa oss och laga nått att äta när han kom hem typ 8 igår kväll. Så han tog med sig pizza hem och vi satt nere hos Andreas och åt. Och gick upp runt kanske 9-halv10 för att lägga oss. Han skulle sova, men jag titta på TV. Så som varje kväll låg jag och höll händerna på magen och "smekte/massarade" magen och helt plötsligt börjar de sparkas hej villt där inne och det var hårda sparkar med. Så tänkte jag för skojs skulle lägga handen just där som jag känt sparkar, och *PANG* en spark rakt i handen, sen kom de 2 till på samma ställe och jag blev ju så klart helt till mig och blev jätte lycklig. Och Daniel ville känna han med. Och jag kände ju hur magen bukta ut när den lill* sparkade, men stackars Daniel kände inte hur de sparkades i handen på honom. Jag kände ju med min hand på samma ställe samtidigt fast brevid hans hand. Och jag kände ju.. Så han sa, "-Jag har nog inte lika känsliga händer som du har." Jag var ju överlycklig över att jag äntligen kunde få känna både inne i magen och utanpå. Och sa till han att "-Du missar allt de roliga jue.. "
Så är frågan.. Blev han besviken för att han inte kunde känna?
Jag vet inte, men det måste han blivit, lite ialla fall?? Eller? För det är inte mycket papporna får uppleva mer än att se magen växa, vara med vid Ultraljuden, höra hjärtat hos BM och känna sparkarna utanpå magen. Och mammans hemska humör och gnällande.
Men den känslan, det var rent magiskt. Han kommer nog förstå varför jag belv så glad den dagen han får sparkar i handen han med. Jag som redan känt de, längtar nästan lite tills den dagen vi kan dela lyckan av att känna dom tillsammans.
DET SPARKAR I MIN MAGE!
Hahaha, låter ju helt besatt. Men det är bara en sån underbar känsla att känna sitt barn sparka. Det är som svar på tal, hade precis pratat med magen om karate sparken jag fick i förrgårkväll. Det var alltså så att jag kunde se på utsidan att de sparkades, det blev en utbuktning. Så börja den sparka i handen. Precis som att den svarade mig. Ni som har fått uppleva denna underbara stund vet vad jag pratar om. Och ni som inte upplevt den, jag hoppas verkligen eran dag kommer med. För den lyckan för någonting så litet är total.

// Kim