Farmor ringde och fråga om inte hon och farfar kunde komma ner en stund ikväll.. Och visst kan dom det. Men jag har fått hetsstäda här. Inte bra inte bra.. Visserligen fick jag inte sammandragningar, men trots att jag har mitt bälte på mig gör de ont nu när jag har sprungit fram och tillbaka här och plockat tvätt och ska sanrt byta i sängarna och damsuga golven. Diskat har jag med gjort. Och mat ska jag med laga när Daniel kommer hem. Känner mig något stressad fast jag bara har golven kvar och göra + sängarna.
Sen ska jag väl springa ut snabbt med Nikita och ta med mig soporna samtidigt.

Men jag kände bara att jag måste sätta mig ner lite och vila. Jag vet att jag måste lyssna på min kropp. Måste bli bättre på det.

Jag och Daniel låg och småprata igår kväll. Och då fråga jag honom varför vi skaffar barn med gråten i halsen. Så han svara för att vi vill det. Så fråga han varför jag frågar en sådan dum sak. Så fick jag fint försklara att det känns inte kul längre, jag ser inte fram emot det. Jag gör verkligen inte det. För de finns vissa som inte kan glädjas för våran skull utan istället bara gnäller och tycker det är jobbigt. Som ex, att han måste ta ledigt på jobbet för att följa med mig till Mvc. Och att det finns de som bara gör narr av mig för min foglossing och bara skojar om de fast att för mig är det på ritkigt och smärtsamt. Så svarade han inte utan fattade vad jag mena. Han låg ju och spelade på datan så när han hade spelat klart den omgången så lade han ifrån sig datan och tog tag i min axel (jag låg med ryggen åt han) Och vände på mig och kramade mig och sa att vi skulle skita i vad alla andra tycker och säger. Det som är viktigt är vad vi känner. Han vet vad man ska säga för att få mig att bli glad. 

Asså det är inte det att jag INTE längtar efter våran bebis, men det känns inte kul att gå här kämpa mig igenom illmående dygnet runt och spy i tid och otid. Och sen när man börjar må bra kommer foglossning som gör ont och hindrar en från att göra saker och ting. Sen den sista tiden kommer nog bli kämpig. Man är stor och klumpig och kan knappt böja sig ner för att knyta skorna. Jag längtar efter bebisen jättejätte mycket. Men motiveringen att bli förälder, att möta en helt ny liten människa. Den försvinner när folk bara klagar och tycker de är jobbigt att vi ska bli föräldrar.

Jag är bokstavligen LIVRÄDD att Daniel inte kommer få gå ifrån jobbet den dagen jag ringer och säger att det är dags, eller ev vattnet har gått. Tänk om jag går hemma och väntar på honom förlänge och bebisen kommer ut här hemma?? Vad ska jag då göra?
 Jo jag vet, ambulans finns. Men ändå. Hade ni bara vetat hälften så hade ni förstått. Jag kan inte skriva varenda liten detalj här i bloggen. Men ni får ändå ta del av mycket. Mina tankar ska egentligen vara något privat. Men jag väljer att dela med mig av dem. Inte för att få era kommentarer utan för att jag vill dela med mig.

// Kim