Varför ska de kännas så här?
Jag vet inte vad det är jag känner egentligen. Bara massa hormoner hela tiden, är så trött på dom. Varför kan jag inte få vara mig själv under graviditeten?? Allt hade vart så himla mycket lättare då.
Just nu känner jag såhär;
Jag kommer att vara den som har "huvudansvaret" för allt vad bebis är förnågot när den lill* är här. Jag är den som kommer få sitta hemma hela helgerna och glo in i väggen, amma, trösta, natta, byta kläder och byta blöja. Inte för att jag har något emot det. Bara det att den känslan av att få vara själv om att ta hand om vårat barn, och Han är någon annanstans, är enormt påfrestande och jobbig. Och det är inte så man vill ha det. Vill ha honom hemma på helgerna se en film tillsammans. Han kan få byta blöjan eller rapa efter att bebis ätit. Jag vill se allt det där. Men det känns som att, han jobbar på dagarna, och helgerna kommer han vara någon annanstans. Och inte en jävla själv där ute förstår vad jag säger. Dom bara säger till mig att det är så det är att bli mamma. Man blir fast (bunden) till barnet tills det får egna vingar och flyger ur boet.
Och när jag svarar med att pappan har en roll i föräldrarskapet och har ett ansvar dom med, så får man bara tillbaka "Sätt lite krav, det är upp till mig!!!"

Men va faan, är det upp till mig att säga till en man att Hallåå?? du har ett barn, du kanske ska hjälpa till att ta hand om det. ?? Nej, det ska vara en självklarhet att föräldrarna ska ta del båda två i att ta hand om ett barn. Inte bara kvinnan.

Är det ett straff, bara för att det är JAG som blir gravid. Det är min kropp som blir gravid. Är det då också mitt straff att vara hemma, inte kunna få träffa folk eller något liknande. Tänk om jag vill gå på bio eller åka och shoppa med en vän? Ska jag säga nej då bara för att jag inte satt krav och det är upp till mig om den andra parten tar sitt ansvar??

Jag blir så trött på vissa människor asså.
Okej, nu är det så att detta är bara en känsla! Inget annat. Men med tusen eller rättare sagt miljoner extra hormoner i kroppen, fungerar jag inte som jag ska.
Och jag vet (lägg märke till VET!!) att Daniel kommer ta sitt ansvar. Han har till och med sagt att han hellre är hemma med mig och sitt barn, än att gå ut med kompisarna och festar. Och vill jag såsmoning om gå på bio med en vän. Då är det inget problem. Bara jag säger till så han vet.

Blir bara så jävla arg på folk som säger till mig att jag får skylla mig själv att jag skaffar barn. Och osäkerheten den finns hos varje kvinna som ska ha sitt första eller andra eller trejde eller fjärde (osv) barn. Man är osäker, och jag tror att den osäkerheten ligger ofta hos en förstföderska som inte sett att det kommer bli bra, han kommer ta sitt ansvar. Speciellt om det är bådas första barn. Och jag är fullt medveten om att en pappa blir inte pappa förrän han ser och håller i sitt barn. Men jag kan inte heller påstå att jag känner mig som en mamma. Jag håller på att bli mamma. Jag blir inte mamma till mitt barn förrän jag har fött det. 
"När ett barn föds, föds även jag, men som mamma" 

Vi båda älskar detta barn oerhört mycket och det finns inte ord som kan beskriva kärleken. Så är det bara. Men ingen av oss blir mamma eller pappa förrän barnet är fött. Det är så som jag ser det.