Ursäkta men jag måste bara gnälla av mig lite.
Daniel jobbar och har gjort hela dagen. Alltså han jobbar fortfarande. Han kör undan snö för att ingen annan på hans jobb kan flytta eller lyfta på sitt feta jävla arsle. Blir så trött asså. Och den ena chefen ifråga sätter hans tanke ang pappaledigheten sen om ett par månader. Jag vet själv att under sommaren har dom super mycket att göra och att vara pappaledig då är en vädligt dålig idee. Men va fan någonstans måste det finnas en gräns. Man får inte jobba hur mycket som helst. Jag blir så less på allt just nu. Antingen har jag bara en väldigt dålig dag eller så är det något min kropp vill säga mig, men vad iså fall.

Mina största önskningar just nu är att vi har 2 bilar, jag har tryckt ut denna guldklimp som bor i magen och att jag ska kunna träffa vänner igen. Jag har inte träffat mina vänner sen jag vet inte när.. Det är såå länge sen. Och Anne som är den som står mig närmast, henne får jag itne träffa för att den som hon bor med inte tycker om mig för att jag bor i Varberg och det är alldeles för långt bort att ha vänner!!:O Är det inte sjukt??
Ja, ni läste rätt, hon får inte vara vänn med mig för att jag bor såpass långt ifrån henne att det är olämpligt för henne. Min första tanke är ju; Vad fan har jag gjort honom? Jag vet inte ens vem han är, han vet inte vem jag är. Han har aldrig träffat mig.
Jag har hunden att umgås med på dagarna. Hur stort sällskap är det?
Jag saknar mitt sociala liv så jädra mycket. Och att hitta nya vänner häromkring är ju en stor lögn. När jag inte ens kan komma härifrån. 

Jag känner mig instängd. Allvarligt talat. Jag kan bara börja gråta på dagarna för att jag inte kommer någonstans och träffa folk. Förut var det för att jag hade inte något körkort. Nu när jag har körkort, nej då har jag ingen bil hemma som jag kan använda. 

Nu påpekar jag INTE att Daniel skulle hålla mig instängd. För det gör han verkligen inte. Han ser hur mycket jag lider och saknar att kunna umgås med folk. Men med tanke på att jag suttit fast här ute i mer än ett år så försvinner min lust att och förmåga att kunna ta kontakt med folk som jag skulle kunna tänka mig att umgås med. Jag vågar inte fråga, för jag vet vilket problem det har vart med att ta mig ifrån huset. Det sista han vill är att jag ska bli en ensmvarg som bara sitter hemma och tittar in i väggen. Jag kan inte ens va bland folk längre. Inte större folkgrupper som på större kalas eller fester. Jag får ångest, panik vill bra försvinna helst dö. 

Det finns om kvällar som har legat i hans famn och bara gråtit för att jag saknar att umgås med folk. Och mina gamla vänner som är kvar i GBG. Men som han har sagt att det är ju inte bara jag som ska ta mig till dom. Dom måste ju faktiskt ta sig till mig med någon gång. Men i det läge som jag är i nu, så känner jag att ett umgänge är vad jag behöver. Jag behöver umgås med folk och få tillbaka mitt sociala liv. Det tinar ju bort mer och mer hela tiden.  Har ca 1 vänn här i Varberg som jag umgås med. Men det har ju inte blivit så ofta tyvärr, jag har ju inte kunnat komma till henne och hon inte till mig.

Nej nu ska ni inte behöva lyssna på mitt klagande mer. Ska gå och göra mig en varmkopp choklad och se om mitt humör stiger några glada pluppar:)