Idag ska jag försöka städa lite här, plocka upp på golven och dammsuga och diska. Efter det blir de att läsa teori.

Snacka om att jag blev förbannad i morse när jag gick upp. Det var kvar rätt mycket mat från igår. Så jag tänkte att jag skulle ha ätit de frammåt lunch idag. Men nej, då har puckot jag lever ihop med gett det till hunden i morse. Hörde att hon slickade på något i köket men gick aldrig upp för att titta vad de va eftersom hon brukar tigga till sig något av Daniel.. Men nu vet jag. Och det gjorde mig ruskigt förbannad. Är så trött på detta nu. Alltid ska han hålla på och skäma bort hundf*n. Det kommer inte funka att ha henne när bebisen kommer. Han gör fan allt för den hunden, vad gör han för mig?? Jo, ingenting i princip. Gossa med hunden och ligger framför datan hela dagarna när han är ledig eller på kvällarna. Mig skiter han tydligen i. Vart är min lilla (minimala) del av uppmärksamheten.
Vi båda har även sagt att hon FÅR inte hoppa när de kommer folk eller när vi kommer hem. Men jag är den ända som visar att hon inte får hoppa, han låter henne göra de ändå, och jobba sig hela tiden.
Han har även sagt att han bryr sig om mig mer än hunden, men nej, tyvärr de är precis vad han inte gör. Hunden är hans allt, jag är ingeting.
Just nu känns de som att jag bara lever för dagen, och väntar på bättre tider.

Men asså, jag fattar inte vad jag gör för fel? Han vill ju inte ens ta i mig. Han kramar mig inte ens. De är knappt så han pussar mig när han kommer hem. De är snabbt förbi mig och en snabb puss sen direkt gosa med hunden. Jag har pratat med honom om detta så jädra många gånger utan resultat. Fattar han inte att ja menar allvar.
Och att be han välja mellan mig och hunden känns inte rätt. Men är de vad jag måste så måste jag. Och det är vad jag kommer göra om det fortsätter såhär. Jag ska hålla iordning här hemma och ta hans förbannade skit. Nej, inte länge till. Känns som att detta inte är ett förhållande längre. Känns som att vi är vänner som bara bor ihop.
Och det kommer inte bli bättre sen. Han ägnar INGEN tid åt mig, bara hunden. Och sen när bebis kommer, så finns de ännu mindre tid att ägna åt varandra. Jag blir så jävla ledsen pga detta. Vet inte vem jag ska prata med. Känns som om jag får pik på pik eller bara klagomål hela tiden om att det är mitt eget fel.

Kanske lika bra att vi går åt varsitt håll.