Hej du lilla där inne.

Nu är jag i vecka 30 och har något mer än 10 veckor kvar tills du är
beräknad att anlända. Men om du sen kommer den dagen du är beräknad kan
bara du bestämma.
Vi längtar så efter dig och din pappa börja nu att längtar något mer än jag skulle
jag misstänka. Han pratar nästan varje dag om hur mycket han vill
ha dig här. Senast i går kväll sa han att du gärna får komma. Men jag protesterade
och sa att du iall fall då får vänta tills vecka 37 med att titta ut och komma till oss.

Jag är lika nyfiken på vem du är som din pappa, men han känner dig inte varje dag,
eller dina rörelser när du blir lite smått grinig på mig för att jag sitter fel eller
något likande..
Men vi båda sa att vi är nog inte redo för en bebisankomst än. Vi vill ha lite mer
tid att inhandla saker och förbereda oss. Men du är ju inte oönskad.

Du är fruktansvärt önskad och efterlängtad från både de ena och det andra hållet.
Alla frågar hur det är med oss, alltså dig och mig. Och jag kan inte mer än att
säga att du verkar ha det bra där inne, trots att det börjar bli trångt nu.
Och det börjar bli tungt för mig.
Märkte att du blev lite smågrinig när jag dammsög förut. Och det kan jag lova
att jag inte gör om förren du är här hos oss. Din pappa får ta över "körkortet"
för dammsugaren nu det sista här.

Vet du, vi kommer nog bli de stoltaste förädrarna i världen. Och nu rör du på dig
där inne. Det är precis som att du vet att jag skriver detta till dig. Eller ialla fall
tänker på dig. Vilket jag gör varje dag. Det går inte en ända dag utan att jag
tänker på dig. Hur det kommer bli sen, hur du ser ut. Vem du är lik.
Jag hoppas och vet att du blir en vacker blanding av mig och din pappa.
Du är redan nu det finaste som finns. Det vackraste jag någonsin skapat.