Idag har det inte hänt så mycket, mest suttit i soffan och tittat film med Daniel och Nikita. Och det har vart liv i magen idag. Blev överlycklig när de va de vanliga sparkarna och rörelserna, alltså hårda och överallt.
Så lite av min oro är borta. Men märkte att så fort jag tänkte på annat eller slappnade av så kom det igång. Älskade barn, inte skrämmas på detta vis. Jag hinner ju bli gråhårig innan du är född annars.

När vi satt här i soffan och titta på film så låg Nikita i soffan och gottade sig som bäst så skulle hon rulla runt lite snabbt, men upptäckte försent att det inte gick att vända sig i soffan, den räckte inte till. Så donk sa det, så låg stackars Nikita på golvet, vifta på svansen och reste på sig lika fort igen, skakade av sig och hoppade upp igen. Jag och Daniel trodde vi skulle skratta ihjäl oss, den synen. Jag försökte rädda henne från att åka i golvet men fick tag i svansen som gled ur handen på mig så de vet ju inte alls att hjälpa till.
Alltså jag drog inte i svansen men fick tag i den i bara farten men eftersom jag inte höll i den på ett sånt löst sätt så gled den ju ur handen på mig. Så nej jag plågade inte Nikita. Så få inte för er att jag gjort de.

Jag måste prata av mig känns de som men med vem? Jag får ju inte prata med någon om det. Jag kan inte sluta tänka på A. Tycker så synd om henne. Vill kunna hjälpa fast att jag inte kan göra det i nuläget. Men hon och J får det snart bra det vet jag. Men ändå. Jag är en person som ställer upp för dom som jag tycker om. Men denna vännen står mig så nära hjärtat så jag skulle kunna erbjuda henne att bo hos mig för alltid om det skulle behövas.
Vill men kan inte hjälpa:(

// Kim