Då var jag hemkommen från Barnmorskan. (hade inte min vanliga BM, hon var sjuk) Och kan inte låta bli att sitta och le för mg själv och må väldigt bra. Fick beröm av BM och fick veta att lill-älsklingen ligger fixerad och låååååångt ner (bm`s egna ord) i väntan på att få komma ut. H*n får vänta ialla fall 2 veckor.
Hjärtljuden ligger på 150slag/minut¨, SF-måttet ligger på 36 och vikten ja, den står still som vanligt. Inte ens gram vill röra sig på vågen. Så det fick jag beröm för att jag gjort detta bra med vikten. Och för att jag verkar se ut att må så bra, och vara så glad och positiv. Hon sa att hon mött många som vartit där i slutspurten och mått dåligt och bara vill att allt ska vara över. Visst vill jag att de ska vara över med, vill ju träffa min lilla älskling. Men den stannar i magen så länge som det behövs.

Vill ju inte "tvinga" ut mini-B. En sak som jag insett är att jag kommer nog sakna magen, den stora magen att klappa på, och de underbara rörelserna och sparkarna. Eller när Daniel pratar med magen och han får sparkar och rörelser till svar. Han har faktiskt erkännt att han längtar nog lite mer än mig efter att lill*n ska titta ut. Och jag förstår honom, han känner ju inte h*n varje dag på det sättet som jag gör. Han tycker ju att h*n kan komma ut redan nu. Men nej, 2 veckor till får h*n vänta.

// Kim