Usch säger jag bara. "Mensvärk" så det skriker om det, och det känns underligt i hela vänninan. Obehagligt, molande smärta. Och jag vill inte ringa någon heller och oroa heller. Mamma vet jag skulle bara säga till mig att ringa till förlossningen, men de känner jag själv att det behövs inte. Och farmor skulle bara ringa till farfar och säga till han att släppa det han har i händerna och komma och hämta henne så hon kan komm hit. Nej det orkar jag inte. Usch, och vill inte stressa Daniel på jobbet heller. Jag ventilerar mig här istället och känner att jag ändå får lite stöd:) Men det är jobbigt att det sitter i så som det gör. Har denna mensvärk varje kväll när jag gått och lagt mig. Tar ca 1 timme för mig att slappna av och tillsut somna, och på dagarna kommer den med jämna mellan rum, som jag säkert sagt innan så hoppas jag att det gör lite nytta, för annars blir jag mycket besviken. Går här och ha ont, då ska de hända saker med tycker jag.

Jag har undrat mycket över hur det känns precis innan vattnet går och NÄR vattnet går. Vad det är för känsla man får. (om det nu går av sig självt) Tänkt mycket på hur det kommer kännas när jag väl går här och trycker mot väggarna stödjer mig mot allt jag kan komma åt. Hur snabbt kommer Daniel komma hem, eller när vi väl är på sjukhuset hur det kommer vara då, hur mycket jag kommer vara öppen, blir vi hemskickade första gången och säkert en miljon andra frågor. Ja, det märks att jag är förstföderska. Jag står här som ett frågetecken men vill inte alltid visa hur lite jag vet egentligen.

På måndag är det sista besöket hos BM innan BF, sen får vi se när bebis behagar att komma för har inte h*n kommit den 17Maj, så har jag en tid till min BM för att checka läget och kolla så allt står rätt till.
Men kan väl hoppas att vi slipper gå dit den 17;) Men har fått med mig Daniel på Måndag.. Underverk!!