Idag är jag fruktansvärt trött på hunden. Hade gjort vad som helst för att bli av med henne. Första natten på väldigt länge som jag äntligen sovit bra, då är det väl självklart att hon ska börja skälla mitt i natten. Och inte slutar hon när man säger till henne heller. Så 3 omgånger mellan 2 och 6 så skällde hon för INGENTING. Eller 1 gång skällde hon för att Andreas och Cicci kom hem, men det ska hon inte göra. Hon vet ju vem som kommer hem. Men sen ringer Daniels klocka vid 6, så tänkte jag att jag skulle krypa intill honom, nej vem fan tror ni ska hinna före när hon ser att jag är på väg över på hans sida? Jo, hunden. Och då vände jag mig om igen och va jätte sur för att det är alltid på detta viset. Daniel gick upp efter 5 minuter, borstade tänderna och skulle gå till bilen så han hade precis stängt ytterdörren och står kvar på trappan för att det ringer. Så kommer han in igen och lägger sig. För det gick inte att sopa gator när det regna tydligen.
Men så kommer hunden på nytt och knör sig ner EMELLAN oss! och efter 20 min flyttar hon på sig och han kommer över på min sida och kramar mig. Nej, det kan inte hunden acceptera så kommer efter 3 min och KNÖR sig ner emellan ännu en gång och Daniel TILLÅTER det. Självklart blev jag arg och sa till han att det är alltid på detta jävla sättet, alltid den där förbannade hundjäveln som ska ha dig för sig själv. Jag kan inte ens få 5 jävla minuter ensam med dig. Vi får ju för fan inte ens kramas när du kommer hem från jobbet. Jag är så jävla trött på det här nu. Han svarade inte, bara slutade klappa på hunden.

Men allvarligt jag får aldrig någon uppmärksamhet, sen hunden kom in i detta hus har vårt förhållande hållt på att spricka. Och nu när bebisen kommer så kommer det bli ännu skörare om inte vi kan få ha 5 jävla ynkliga minuter att bara kramas eller bara få prata utan att hunden ska vara med. Jag vet inte ens om jag orkar stanna kvar nu.

Och inte har vi en bil som går som den ska heller. 850:n (sidanen) bara dör när man kör och 855:n (kombin) den är det nått fel på i framvagnen så den vill Daniel att jag ska köra. Och 850 vägrar jag köra imorgon och på tisdag då jag ska in till stan. Och Daniel vägrar vara ledig imorgon när jag ska till Bm. Ändå vet han att vi ska gå igenom graviditeten och förlossningen. Och då ville min Bm att han skulle vara med. Och det vet han. Daniel är så äckligt kär i sitt jobb och sin hund att jag blir lidande och jag kommer nog inte stå ut så mycket mer. Och jag har försökt att prata med honom men han säger bara att han jobbar hur mycket han vill och när de gäller hunden så säger han att ja ger ju henne ingen uppmärksamhet så då måste ju han göra det. Jag ger hunden uppmärksamhet hela dagarna.

Blir så ledsen och vet inte vad jag ska göra. Allt känns totalt kört... Jag vill bara att han ska komma hem från jobbet, så vi kan få prata på riktigt. Och jag skulle bara vilja visa mina känslor för engångs skull. Bara få skrika gråta och få ur mig allt en gång för alla.

Vill ju vara kvar för att jag älskar honom något obeskrivligt. Samtidigt som jag inte orkar vara kvar. Jag gör allt trots att min kropp säger ifrån och bara värker, gör ju allt så han ska ha ett rent hem att komma hem till. Men jag orkar inte kämpa för oss längre. Orken är borta.