Funderar på om jag verkligen ska ge ner till Andreas och Cicci. Har så fruktansvärt ont.
Tänkte förut att jag skulle ta mig en dusch, för att det gjorde ont. Sagt och gjort! Smärtan försvann. Jag kunde pusta ut och gick ut för att prata lite med Daniel och så satt jag där en stund.
Reste på mig och skulle gå in. Stannade, visste inte om jag skulle få panik, andas eller bara göra grimarser.
Det kändes väääldigt mysko, det kändes som om någon eller något skulle trycka sig ut mellan mina ben. Fick staplat mig in, och skulle ta mig upp för trappan, tog mig säkert 2-3 min att bara gå upp. Jag visste inte vad jag skulle säga eller göra. Det tryckte på så in i HELVETE.. (ursäkta mitt språk).
Så jag satte mig i soffan ringde till Anne för att se om jag kunde komma på andra tankar så trycket och smärtan ville försvinna. Ja för stunden men så reste jag på mig igen för att gå och ta på mig lite vettigare kläder. Ja där va det igen. Jag sa till Anne att de är precis som om någon ska komma ut:O.

Men samtidigt som jag bara vill säga till Daniel att blir detta värre så får vi ringa, så vill jag inte det. Det känns precis som om hela denna dagen blir förstörd för honom. Vill bara gråta för att jag känner sån skuld:S
-Va är de för fel på mig??:O Varför känner jag sån skuld..

Jag kan inte tänka så jag vet, men de känns precis som att Daniel är arg på mig för att jag råkar ha ont. Vågar inte ens tala om det för honom. Inget känns kul, bara eländigt. Vill bara försvinna. Få en stund att sova ut eller något. Bara får glömma. Slippa vara en "belastning". För det är så jag känner det. En gnällig och elak belastning!

Ibland undrar jag vad jag har gjort för rätt och bra saker i mitt liv som har gjort att jag har en karl som står ut med mig trots att jag är en riktig ragata, en hormonfylld ,gnällig och elak ragata! Och sen vänta livets gåva på toppen av glassen! Känner mig så otacksam samtidigt som jag känner mig oerhört tacksam för allt detta.

// Kim