Vill inte vara så där barnslig och nojjig när det gäller graviditeten.
Men just nu kan jag inte låta bli. Många har sagt att för den har många av deras symptom försvunnit efter v13.
Och visst har nästan alla symptm  försvunnit för mig med. Har bara halsbränna vissa kvällar. Brösten ömmar lite grann men inte så det gör ont mest att jag vet att de finns där eller hur man ska säga.
Sen har ja menslikande värkar ibland som kommer och går som det vill. Men ändå, är så orolig att det ska vara något fel med min lilla älskling. Vill jag att allt ska vara bra för mycket eller är jag bara som alla andra gravida??

Som i natt, drömde jag att jag väntade tvillingar. En pojke och en flicka. De mest välskapta små liv jag någonsin sätt. Lika sin far. Och den kärleken jag hade i drömmen till de små liven, var och är obeskrivlig. Det skrämmer mig lite för hur mycket jag kommer älska den som ligger i magen.

Kan denna nojja vara för att ja närmar mig Ultraljudet? Min första tanke när jag tänker på det med ultraljudet är att de kommer defenitivt hitta en bebis, men inga hjärtslag. Usch den tanken gör mig livrädd. Kommer jag våga gå dit nu?? Kommer vara livrädd. Men vet att jag även kommer börja gråta som en barnunge. Men de kommer vara lyckotårar. För jag ska tänka posititv. Tänka att den mår bra där inne, allt är som det ska. 

// OneBabyOne