Nej, nu orkar jag inte med dessa bråkiga hundar längre. Och Nikita lyssnar bara ännun mindre på mig nu och de har slutat med att jag suttit och gråtit för att hon vägrar, total vägrar lyssna på mig. När vi går ut så måste jag ha henne i koppel för enbart för att hon inte lyssnar när man säger till henne. Och hon ska inte beöva gå i koppel.
För här kan hon ju springa löst. Men så länge som hon inte lyssnar så blir de koppel.
Elakt men någonstans finns en gräns.

Ärligt talat så orkar jag inte ta hand om henne längre. Hon har fått mig att tröttna nått kolosalt på allt vad husdjur heter. En katt hade vart passande men de får man inte ha heller för Daniel tycker inte om katter.
Men det är Nikitas eget fel att jag inte orkar. Hon har kört slut på alla mina krafter. Det går inte en ända dag utan att man måste skrika på henne för att hon ska höra. Och det är bara Daniel hon lyssnar på. Och han är ju inte hemma förren sent i vilket fall som helst på dagarna.
Så jag funderar allvarligt på om det är värt allt jobb när hon ändå inte lyssnar.
Daniel vill ha kvar henne, men då får han ta hand om henne med. För jag vill inte längre. Jag orkar inte.
Att ha en hund som inte lyssnar det minsta tar på allt man har.

Och alla säger att man inte ska stressa och att man ska vara utvilad när man e gravid. Men inte här. Jag är stressad varje jävla dag tack vare hunden. Inte en dag med lugn och ro har jag.
Bara skäll, tillsägningar och allat annat. Och inte någon hjälp får jag får Daniel heller när de gäller hunden.
När han säger till henne är de lite sådär med överdriven snällhet i rösten; Sluta nu Nikita. Och så klappar han henne. Tro fan att hon inte lyssnar. ARRRG!!!

// Kim