Satt och titta på Akta Graco´s hemsida på deras bilbarnstolar fårn 0-9månader. Mest för att läsa om dom och sånt. Och så ser jag den där bilden på den lilla bebisen som ligger i bilbarnstolen och jag får mig en mindre chock.
Jag har nog inte fattat ännu att i Maj kommer ha en sån liten i en bilbarnstol på väg hem från BB.

Känns lite overkligt när man tänker på det. Tanken om att "är det verkligen sant?" kommer ofta upp. Fast att jag har sett den lill* så känns det jätte overkligt.
Att det verkligen växer något innuti mig. Visst detta är något jag sedan barnsben har velat, och barn har ju alltid varit en framtids dröm.
Men, det jag nog mest är lite fundersam över är -Har Daniel verkligen fattat att det är på riktigt?
Det har han säkert bara att han får inte vara med om den absoluta första sparken eller känna värkarna, de hemska foglossningar, eller smärtan under förlossning.
Så på ett sett hoppas jag att han läser detta med. Och jag känner mig som den som inte riktigt insett att det verkligen ligger en liten varelse i magen.

Men att få dela den upplevelse med Daniel och alla de som jag har runt om kring mig. Men mest att jag har Daniel vid min sida och har haft från första stund och kommer ha in i det sista.
Sen när vi väl har den lill* i våra armar börjar att helt nytt kapitel för oss båda. Många ggn har man tänk -Hur ska jag klara detta? Men sanningen är att vi tillsammans kommer nog klara det här som vem som helst.

En sak som kan chocka många är att jag ser min lilla syster Marie som en förebild. Hon var enbart 16 år när hon fick sin lilla Fanny och se bara hur hon har klarat detta helt galant. Hon är ju ensam på veckorna med Fanny. Och visst är hon trött vissa dagar. Men hon gör vad som krävs för att hennes lilla ska ha det hur bra som helst.
Fanny är en glad liten tjej på snart 10månader och det är så det ska vara.