Fy fan, har verkligen inte sett fram i mot denna nyår. Jag vill inte gå på fest. Jag vill inte, jag vill inte.
Jag kommer i princip va den ända som är nykter känns de som. Inte kul att umgås med fulla männikor. Vissa har sagt till mig att se de postiva i det hela och skratta åt de som göär bort sig för att de är så dumma och super skallen av sig. Men nej, jag vill inte skratta. Jag vill inte le. Jag vill vara hemma.
Och Daniel visste att jag egentligen inte ville bort, och nu har han och massa andra bestämt att dem ska på förfest hos en kompis. Nej så jag kommer göra ALLT för att få vara hemma. Jag sitter hellre ensam hemma och tittar på alla filmer som går på Tv än att sitta ENSAM i ett hörn på en fest där ingen vill prata med mig. Och försöker jag så är inte nån som blir långvarig.
Ska bli såååååååå skönt när bebis är här. Då har jag en riktigt bra anledning till att inte gå på fest. Eller ha lust.
Vet ens folk vad medlidande är??

Ibland undrar jag om de som är runt omkring mig förstår mig när jag säger att jag inte vill eller inte har någon lust. Ja, jag kan ärligt och öppet erkänna att jag har blivit tråkig.
Jag har blivit mer vuxen i takt med graviditeten. Jag har insett att livet går ut på mer än att bara vara inne, populär. Visserligen har jag aldrig vart det, men att försäka bli omtyckt för den jag är.
Jag är den jag är. Om jag är tråkig eller rolig det är upp till er.
Men man kan inte tvinga mig till saker och ting så är det bara.
Kan folk runt omkting mig ta mig på allvar någon gång?
Säger jag att jag kanske har ont så gör mig inte till åtlöje, eller håna mig. För det har vissa gjort. Det har gjort mig fruktansvärt ledsen och det är inte kul att behöva säga att man har ont i deras närvaro. För man vet bara vad man får för kommentarer. Eller så får man bara höra de sen efteråt att man bara fejkar.
Eller säger jag att jag inte kan lyfta den där(tunga saker) så lyssna på mig. För jag måste lyssna på min kropp om vad den klarar av och inte. Gör jag saker som inte min kropp vill eller att jag känner att jag inte klarar av de så mår jag inte bra och då mår inte bebisen heller bra.

Jag tänker på mig själv enbart för att då tänker jag på bebisens tillstånd med. Och de hoppas jag att folk kan förstå någon dag.

Men som sagt, börja lyssna på vad jag vill med. Ta inte förgivet att jag kanske inte vill eller att jag vill. Hör med mig först, och snälla ta mig på allvar när jag säger att de är inte okej, eller att jag kanske inte kan göra de eller sitta så för att det gör ONT!!

// Kim