Nu kanske ni undrar vad som händer och inte händer. Ska försöka få ihop ett bra inlägg som inte innehåller alltför mycket gnäll:) Jag ska göra mitt bästa för att bespara er det.

Ja som ni vet började allt vid ca halv 5 igår. Eller egentligen innan detta men tog ju en dusch som tog bort det onda. Men för att sen komma tillbaka något kraftigare. Gick här hemma hela kvällen. Gick inte ner till Andreas och Cicci, låg först i sängen och försökte se på Harry Potter och fången från Askaban. Men det gick ju sådär, det var inte bekvämt att ligga ner. Så jag gick upp gick runt här hemma, och när jag ändå hade vägarna förbi TV i vardagsrummet, så tryckte på den och lunkade vidare in till sovrummet och stängde av den TV. För att forsätta min förd genom köket och till vardagsrummet. Fick kollat kylen (för säkert 50:e gången) om de fanns något jag var sugen på att äta. Men nepp, inget resultat denna gången henner.

Mamma ringde, min syster ringde och Emma och Anne sms:ade mig och frågade hur de gick. Min söta lillasyster visade en sida jag itne sett på länge. En hjälpande och stöttande sida. Hon prata med mig genom värkarna och hon märkte när jag fick en värk på nytt. Så sa hon ja då va de en till då antar jag??
Det var så att jag började prata osammanhängande fort, fast hon fatta och hörde vad jag prata om och ibland kom de fram ett helvete och faan va ont de gör, och detta är bara början av den där konstiga leken.Det blir värre fick jag ur mig ett par gånger med.

När jag gick här och pratade med min syster hörde jag hur min andra telefon ringde, trodde först inte att det var den, för det spelades musik på undervåningen på VÄDLIGT hög nivå. Det var ju Påskafton, men jag försökte slappna av och hålla mig lugn, och det var ju inte de lättaste. Men så såg jag att telefonen lös! Såg att det var pappa som ringde. Visste först inte om jag skulle svara, men gjorde det och mitt i en värk dumma pucko jag är. Så jag fick trycka fram orden ibland. Och Daniel va ju inte inne, han va vid "påskbrasan" men fick skickat iväg ett mess om att han skulle komma hem.

När värkarna väl kom så stod jag mest och lutade mig mot saker och hade en hund och en karl som bara titta på mig och inte visste vad dom skulle göra. Stackarna. Hade frågat Daniel innan på kvällen när han kom upp för att titta till mig så fick jag frågat fram om han var nervös. Men nej, stora tufffa "Burken" är inte nervös. Eller hur, han var ju så nervös som man bara kan bli. Han sa till bebisen att stanna, för han måste gå föräldrar utbildningen först. Men så fick jag frågat vad han var nervös över förlossningen eller vadå? Nej då va de att ta hand om bebisen sen efteråt. Han vet ju ingenting. Men jag sa bara till honom att trots alla mina syskon, kusiner alla småbarn runt omkring så är inte jag 100% och kommer säkert stå lika frågade som honom med saker och ting. Men vi är 2 om detta och kommer klara detta tillsammans. Ingen av oss är ju ensam.

Gick och lade mig i hopp om att få lite vila och lite av smärtan skulle försvinna. Men har vaknat till och från, lite vila och mer smärta. Men inte helt omöjlig. Så kommer ringa in vid 8 om inget förändras eller om de blir värre. (Tänk om man kunde få önska att detta är på G på ritkigt och vattnet skulle vilja gå, lättare att avgöra skulle jag säga) 

Nu ska jag upp och plåga mig själv. Ska se vad som händer om jag går om kring, har satt igång en film för att distrahera tiden och få allt att gå med rusande fart!!